Frida Åsbergs Blogg

Jag tänker allt för ofta på er, ni som kallade er mina bästa vänner, ni som sa att ni alltid skulle finnas där för mig, ni som sa att vi ska alltid hålla ihop, ni som jag anförtrott en del av mitt hjärta och min själ till, ni som nu inte ens bryr er om att höra av er, ni som inte verkar ägna en tanke till om jag har det bra eller om jag fortfarande lever, ni som gått vidare med era liv och lämnat våra gemensamma minnen som om det inte låg något värde kvar i det, bara för att jag har flyttat, bara för att jag bor i en annan kommun, bara för att jag startat ett nytt liv...
Jag bryr mig fortfarande, men du som kallade dig min bror eller syster, även om vi båda visste att vi aldrig skulle kunna ha biologiska band, men som ändå kände så stark och trofast för varann och litade på varandra till 100%. Du, någonstans där ute, som sa att du skulle kunna ta en kula för mig... Vart är du nu? Har du glömt mig? Varför ser jag inga tecken på att du tänker på mig?

Och det är något jag frågar Er Alla...

Ägnar ni någonsin en tanke åt mig, den ni svor på att alltid finnas för...
Gör ni det?